V.22 - Slutinlägg

Du bestämmer

Under vårterminen har jag befunnit mig i ett gestaltningsarbete och detta blir ett avslutande inlägg kring hur det blev, hur jag går vidare och en kortare sammanfattning av den långa processen som arbetet innehåller.

Vad har jag gjort?

Jag har arbetat med siluetter som skapats i olika pappersmaterial, allt från skräpkartong till golvpapp. Siluetterna som jag tagit fram innehåller mystik, en undran, konflikter och samtidigt som de är öppna för egen tolkning. Siluetterna har fått ge sig ut på en resa i det offentliga rummet där de har sammanställts med den verklighet som vi rör oss i. Hur tolkar man något som plötsligt bara står där och inte säger något.

Arbetets presentation gick till så att några siluetter valdes ut, sattes upp och sedan fick åskådarna efter det titta på dem. Därefter visades ett bildspel som visar upp hur siluetterna har tagit plats i det offentliga rummet och även på andra platser.

Hur har jag gjort det?

När gestaltningsarbetet introducerades så fick vi reda på att temat för gestaltningen var konflikter och gestaltningen skulle ta en start i våra tidigare gjorda serier som vi gjort under terminen. Det hela upplevde jag som väldigt skoj då jag verkligen älskar att rita serier och läsa serier.

Tanken som jag började tänka nästan direkt var att jag ville göra en serie. Om det skulle bli en tidning, en strip eller något annat var inte bestämt men jag ville verkligen arbeta vidare med serier. Jag började då klippa sönder en massa serier som jag gjort och försökte skapa nya historier genom att sätta olika rutor från de olika serierna med varandra. Detta ledde fram till en konflikt i berättandet och det kändes spännande samtidigt som det inte direkt ledde någonstans. Lite senare började jag läsa en bok av Frank Miller, skaparen bakom Sin City där hans mörka historier urskiljas bland mörka och hemska figurer. Stilen som Frank använde sig av var något jag fastande för, just det svarta och det vita – det var stilrent och något som kändes spännande.

Den första handledningen pratade vi kring hur man skulle kunna gå vidare och i dessa spår som Frank använde sig av. Det slutade med att jag gick och köpte tjockt och väldigt mörkt papper och även vitt – sedan var siluett idéen född. Jag började skapa små bilder och de liknade små serierutor i sig och det utvecklades till höghus. Den största inspirationen som jag fick tips om runt denna tid i processen var Kara Walker som satte igång mitt arbete på riktigt.

Nästa steg var att börja utnyttja hela kroppen och arbeta med hela kroppen i skapandet av mina siluetter. Jag började då använda mig av allt från skräpkartong till golvpapp för att skapa siluetterna. Med golvpappens hjälp så kunde jag skapa siluetter som sträckte sig nästan till tre meter höga. Det fanns något lekfullt men samtidigt allvarligt i processen. Jag började även att leka med olika nyanser av golvpapp allt från den klassiska bruna till den mer gråa. Mot slutet började jag även plocka in färgade papper som jag arbetade med, allt från att göra kläder till vissa siluetter fick små, små ögon i olika färger eller andra små detaljer.

När dokumentationen ägde rum med insamlingen till bildspelet så började jag prova olika ljus och platser för att skapa mystiken som jag letade efter. Jag lekte även med skuggspel på vissa av siluetterna.

Det sista steget var presentationen som jag från en början hade en riktigt bra tanke bakom. Jag ville att gruppen skulle tillsammans gå ut, få en siluett och placera denna i det offentliga rummet efter deras val och tolkning. Efter detta skulle jag visa upp hur det gick till när jag gav mina siluetter ut i det fria rummet med hjälp av ett bildspel.

Då denna tanke växte fram så började jag tveka på om det gick att utföra då pratet i skolan gick att man skulle hålla sig till klassrummet – presentationen blev då något annat, kanske en del av det jag tänkt, fast inte lika bra.

Varför har jag gjort mitt arbete på det sätt jag gjort det?

Det har faktiskt varit en kamp att sätta ord på varför jag gjort detta arbete just på detta sättet, men jag tror att mycket redan tog fart i början av projektet då jag tänkte i seriebanorna. Jag ville ha mystik och skapa något som ingen bara kan döma rakt av. I dagens samhälle känns det som vi blir dömda/dömer folk allt för lätt – man sätter en etikett på folk.

På det viset menar jag att jag ville skapa något som var öppet för egen tolkning – det finns inga klara svar.

Och tanken om att vilken roll siluetterna får när de ställs inför den verklighet som vi lever i – vem kan döma dem om inte vi själva, det finns inga rätt eller fel. Mystiken ligger i att ingen riktigt kan läsa av vad den andra personen tänker kring siluetterna och vilka accessioner man gör till dem.

”We're the ones that make no sound, waiting in the background” - Henrik Berggren